Ett sommarminne

Spännande , spännande idag börjar skrivarkursen. Första uppgiften hette
”Ett sommarminne”:

Hand i hand går vi och det är inte så enkelt för stigen är smal och slipprig och det stupar brant neråt. Dessutom hänger jag som en ledlös docka i Fafis grepp, låtsas att jag är en trasdocka och njuter av att känna leran sippra mellan tårna.

För Fafi är det säkert inte så lätt. Han är lång och stor och går nästan dubbelvikt bakom mig. Vi är på väg ner till stranden för vårt morgondopp.
Jag har druckit en stor kopp varm kakao i solen vid stugan med Granny och fått en tröja över baddräkten – det är kyligt under träden. Nu tar vi oss ner till bryggan och går först i ljuset mellan blommande rosor och surrande bin och sedan in under de höga alarna, mellan hundfloka, blåklocka, tistel, och stora farliga nässlor. Det doftar intensivt av hav o gyttja och förruttnelse och blommor, det är mörkt och dunkelt och svalt . Vi måste ta oss över två omkullfallna trädstammar och ett trasigt taggtrådsstängsel och Fafi muttrar igen irriterat om stadens gubbar, som inte sköter om sina uppgifter.

Jag är så lycklig och förväntansfull som bara en 4-åring kan vara– dagens bästa stund väntar!
Snart kommer vi ut i ljuset, ner till strandängen där vi måste balansera vådligt på stockar och stenar för att komma ut till den långa ,höga bryggan , skranglig och ett äventyr även den.

Tålmodigt leder mig Fafi till vår första anhalt, ett ställe på grunt vatten där han röjt undan vassen till en liten lagun. Där lyfter han mig i vattnet och kliver sen pustande ner själv han också. Jag hoppar och plaskar och kvittrar glatt: det är tid för dagens simlektion. Fafi håller mig under magen och jag sprattlar och viftar och får kanske en kallsup och hålls en liten stund flytande!
Hurra ! Jag kan simma!

Sen kommer höjdpunkten – vi vandrar längst ut på bryggan, genom den höga vassen och står slutligen i solen med hela fjärden framför oss. Fafi klär av sig skjortan, klättrar ner på simstegen och säger: “ Nå, kom min groda”. Och som en liten apa klänger jag mig naken fast på hans rygg med armarna stadigt runt hans hals och så simmar vi långt långt ut och världen är vår.

Det här tänker jag ofta på då jag kör över Stensviksbron ut till landet. På hur lycklig jag var, på att ingendera av oss bar flytväst och på att Fafi några år senare dog knall och fall i en massiv hjärtattack.

Carpe Diem!

1 kommentar

Filed under Funderingar

One response to “Ett sommarminne

  1. Härlig läsning Vivve!! I vems regi är skrivarkursen? Kunde tänka mej delta nästa år..kram

    Sent from my iPhone

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s