Bloggskrift 6, Hunger games

Inspirerad av trilogin ” The Hunger Games av Suzanne Collins.

Bakgrund:
Katniss Everdeen vaknar upp i en sjukhussäng…

-Jag vaknar med ett dropp i armen. Den andra armen är omlindad och känns kraftlös. Jag ligger och tittar på den blå-lila vätskan, som droppar in i mitt blodsystem. Jag lever, men vet inte om det är vad jag vill göra!
Min värld , som jag kände den finns inte längre. Gale har just talat om för mig att Distrikt 12 är utplånat och Peeta tillfångatagen.

Och allt är mitt fel…

Försiktigt drar jag ut kanylen ur armen och rycker loss plastslangen från ställningen , rullar ihop den och sätter mig upp i sängen. Det snurrar runt i huvudet , hela kroppen värker och jag blir illamående och måste lägga mig ner igen.
Tredje gången lyckas jag hålla mig uppe , glider med möda ner på golvet , står och svajar en stund innan jag stapplande tar mig fram till den halvöppna dörren. Försiktigt tittat jag ut och ser en lång korridor, som sträcker sig åt båda hållen. Långt borta i ena ändan ser jag ljus strömma ur ett rum.

Så tyst jag kan närmast släpar jag mig oändligt långsamt fram till det upplysta rummet, där en vitklädd vakt slötittar på tv. På rutan ser jag mig själv blodig och medvetslös lyftas in i en luftfarkost.
Filmen fängslar den kvinnliga vakten tillräckligt för att jag ska kunna smyga mig in och lägga plastslangen runt hennes hals. Jag vet att det här är min enda chans så jag presser henne ner i stolen med all min kraft. Hon är tuff och seg men jag är längre än hon och snart blir hon lugn och tappar medvetandet. Jag presser händerna mot hennes ansikte och känner kroppen bli slak , slapp och livlös.

Det här är första gången jag dödar en människa utan pilbåge – är det min illamående eller vetskapen om vad de gör med Peeta just nu, som gör att jag inte bryr mig?

Med stor ansträngning lyckas jag kränga av henne väktarkosrymen. Den är mycket spänd på mig och stövlarna är på tok för små de med.
Tacksam över att jag har en skyddsdräkt släpar jag in kroppen i ett skåp och söker mig vidare in i byggnaden. Med huvan långt nerdragen över ansiktet känner jag mig litet lugnare och efter att ha hälsat två väktare med kodtecknet och blivit godtagen börjar jag slappna av. Nu gäller det att hitta ett vapen!

Jag irrar vidare, anstränger mig att röra mig snabbt men värdigt. Snabbt söker jag igenom alla rum längs vägen och har till slut turen med mig: på en brits ligger min blodiga, smutsiga dräkt och bredvid den pilbågen och kogret med tre pilar i.

Hur ska jag hitta Peeta? Sakta tar jag mig tillbaka till rummet där väktaren satt. Väggen är full av tv-skärmar. Jag ser rummet med min tomma säng. Snabbt stänger jag den skärmen.

Sen ser jag Peeta. Han syns på en av skärmarna. Han ligger fastspänd på en brits med elektroder fästa kring bröstkorgen och hans kropp vrider sig i onaturliga ställningar.
De kommer att döda honom. Han kan inte berätta någonting för varken han eller jag var invigd i planerna.

Hur ska jag hinna fram i tid?

1 kommentar

Filed under Böcker

One response to “Bloggskrift 6, Hunger games

  1. Tyvärr har jag inte läst böckerna (än), men jag sett den första filmen.

    Jag tycker du får fram stämningen bra, men det skulle kunna vara ännu starkare. Eftersom vi är inne i Katniss’s huvud så vill jag känna mig ännu mer närvarande i texten än det är nu.
    Till exempel i det näst sista stycket kommer inte hennes känslor inför Peeta’s tortyr fram alls. Är detta en berättarteknik som kommer från boken? Samma sak märks i meningen ” Det snurrar runt i huvudet , hela kroppen värker och jag blir illamående och måste lägga mig ner igen.”. Hon berättar hur hon känner, men läsaren ser/känner det inte. Du hamnar närmare läsaren med mer ”showing” än ”telling”, det här blir mer att hon berättar hur det var än att läsaren upplever det med henne, om du förstår hur jag menar. Med illamåendet kunde du till exempel beskriva känslan av spya som kommer upp men som hon hastigt sväljer ner, vilken smak det efterlämnar i munnen, och hur hon kollapsar tillbaks ner på sängen medan världen snurrar. ”Showing” utesluter definitivt inte att du stannar med förstapersons-berättande, men det gör det till mindre av en berättande monolog.

    Jag funderar också lite över att det är skrivet i ”jag-form”, men hon berättar alltid i hela fina meningar, vilket inte alltid känns så logiskt. Å andra sidan kanske det skulle bli svårt att läsa om man gör det på något annat vis.

    Lite tankar i alla fall! Överlag en bra text, med en handling som känns angelägen, och som håller sig trogen till karaktären.

    /Johanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s